Hur roligt är det att stå (i timmar) och frysa för att låta sonen utöva en sport som han egentligen hatar? Antagligen lika roligt som att se färg torka. Lik förbannat har det slagit gnistor mellan förälder och son för att träning och match skall stämma tidsmässigt. Speciellt tidiga mornar (efter allt för kort sömn) framkallar starka reaktioner. Vad är det som driver mig som förälder att kriga för att mer eller mindre tvinga sonen till träning och match...? Kan det vara uppfattningen att hockey-nördar är bättre umgänge? Hur som helst, sonen fick till slut sin önskan igenom och slipper tjatet om träning och match 3-4 gånger i veckan. Numera kan han softa obegränsat morgon och kväll. Dagarna fylls av skola och kompisar. Färre trårar och längre sömn. Fett skönt om du frågar junioren. Trots allt känns det inte helt rätt om du frågar mig. Har man vuxit upp med lagidrott är det inte helt lätt att accepetara att han nu går miste om just den biten. Men, får han inte uppleva så lever han säkert lika lycklig för det. Hur ska han egentligen ens orka bry sig vad han nu missar?
Utforskandet går vidare. Om det nu inte är brottning, ju-jutsu, fotboll eller hockey, så kanske det är något annat. Orientering...? Balett...? Vad vet jag, än mindre bryr sig killen som avgudar Clone Wars. Kanske livet är som en 0.75 mm kapskiva? För bra för att fatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar